Golfbanan vi spelade är supervacker, och kantas av enorma hus. Tydligen var det i de husen precis vid 15:des tee som The Real Housewives of Orange County var inspelat, om det var någon som ville veta. Banan har några riktigt speciella hål, eller vad sägs om hål 17, en par trea med 30 meter i höjdskillnad. Kayla vann hela skiten igen, hon är så jäkla bra så att man nästan blir rädd. Hon är nu rankad 11:a av alla collegespelare i hela USA, och skulle kunna bli proffs när hon vill. Ändå är hon världens mest ödmjuka och jordnära människa, vilket är helt fantastiskt.

Laget slutade sexa efter en risig första runda, men nu laddar vi för Phoenix, Arizona på lördag istället. Ingen rast, ingen ro, tufft på touren. Men om 48 dagar sitter jag på planet hem till Sverige. The countdown is started!

Heck no tänkte jag, så sjuk känner jag mig inte längre, och dessutom kan man få två par designerjeans för den summan. Skämt åsido, men inte kostar väl antibiotika 1800 spänn i Sverige?

Jag och Frida satt dock och läste igenom våra blogginlägg från de här månaderna förra året, och något vi snabbt konstaterade var att vi befann oss i ett liknande tillstånd för exakt ett år sedan. Vi är inne i en kritisk period där vi nu har varit här borta i två månader, och har cirka två månader kvar. Saknaden av Sverige är stor, och livet här är väldigt enformigt för tillfället. För mycket av det tråkiga och för lite av det roliga i kombination med det föregående gör att man har svårt att hålla humöret på topp i alla stunder, även om man försöker.

Åtminstone har vi vädret på vår sida i år, vilket vi inte hade förra året. Det är ju alltid nåt.

Förra tävlingen här i Vegas var en intressant en. Vår första för säsongen, med en hel del ringrostighet. Vi har haft en bra vinter/vår uppe i Idaho, med snö endast en dag och för det mesta med temperaturer mellan 5 och 10 plusgrader och sol om dagarna. Vår golfbana öpnnade i mitten av februari, vilket är nytt rekord. Detta har bidragit till att vi kunnat förbereda oss mycket bättre än förra året, vilket också märktes då vi inledde tävlingen med cirka 50 färre slag än föregående år och hade en tredje plats av arton lag efter andra rundan.

Tredje rundan började bra, med sol och halvvarmt väder. Spelade några hål i kjol och t-shirt, annars hade jag regnbyxorna och en tunn underarmer på mig. Efter 12 hål kom dock vädret från helvetet, med isvindar, hagel, regn och storm. Eftersom det var fint väder ibörjan hade vi lagt av oss de flesta extraplagg i coach's golfbil, vilket vi alltid gör. Vi tog förgivet att hon vart eftersom vädret blev allt sämre och sämre skulle komma runt till oss och se till så att vi hade ordentligt med kläder på oss. Dock så hade hon bestämt sig för att följa Kayla, våran bästa spelare, de sista nio hålen, och hade inte tid att komma till oss andra. Jag tror jag aldrig har frusit så mycket på golfbanan i hela mitt liv, känslan var obeskrivlig. Hela min kropp var en isbit, kylan gick in i benmärgen. Avslutade mina sex sista hål åtta över, efter att ha legat på par innan. Besvikelsen var enorm efteråt, och coach grät och tog på sig skulden för att vårat lag tappade sex placeringar sista dagen. Jag sköt 77-73-80, vilket jag ändå är hyfsat nöjd med för att vara första tävlingen för året. Hade ju dock kunnat avslutat lite bättre, men shit happens och nu är vi redo för att krossa nere i Arizona. Och framför allt är vi redo för att få lite färg på kroppen, prognosen säger sol och 23-29 grader alla dagar, me like!

See ya!